Evidensbaserat hopp: Att avskaffa en urminnes gammal institution

Foto: Tasha Jolly/Unsplash

Det kan vara komplicerat och utmanande att ställa om ett samhälle i grunden. Det finns många gånger ekonomiska intressen som kan förlora på en omställning, och som därför är motsträviga eller direkt fientliga till en förändring. Men om det är något vi kan lära oss av historien så är det att samhällen går att ställa om, också väldigt radikalt. Till och med när en institution har varit utbredd i flera årtusenden.

En av de kanske mest omvälvande förändringarna som vi sett i världshistorien var när slaveri förbjöds under 1800-talet och 1900-talet. I tusentals år dessförinnan hade människor förslavat andra människor, världen över. Slavar förekommer i några av de allra äldsta historiska källorna som finns, som exempelvis kilskriftslämningar från Mellanöstern eller i antika källor från Asien. Det är alltså ingen överdrift att slaveri har funnits sedan urminnes tid. Att kunna anställa arbetskraft som själva ställer upp på det – så som de flesta av oss idag tar helt för givet att en arbetsmarknad fungerar - har under större delen av mänsklighetens historia varit något av ett undantag. Slaveri var under årtusenden det helt dominerande sättet att kunna få tag på arbetskraft, om man ägde resurser som jordbruksmark eller en industri. För de besuttna eliterna rådde det länge aldrig någon tvekan om att slaveri var acceptabelt.[1] Det enda som principiellt diskuterades var exakt vem som kunde förslavas. Den antika grekiska filosofen Aristoteles argumenterade exempelvis för att man inte skulle kunna förslava andra greker, men att det däremot var berättigat att förslava de som kallades för ”barbarer” – alla som inte var greker.[2] Liknande principer, att man bara skulle kunna förslava någon ”annan” än den egna befolkningen, hittar man i de flesta slavsamhällen. Hudfärg, etnicitet eller religion blev alltså viktiga karaktärsdrag för om man kunde förslavas eller ej. Tydligast blir detta när det kom till slaveriet som utvecklades i Amerika från 1500-talet och framåt, där det bara var människor av afrikansk härkomst som kunde förslavas.[3]

Slaveriet var som regel extremt brutalt och exploaterande. Det mänskliga lidande det skapade för de förslavade människorna var enormt. Men från och med 1800-talet börjar alltså successivt stat efter stat förbjuda den här institutionen. Det är en process som tar lång tid. Först i början av 1900-talet har alla länder i världen formellt förbjudit slaveri. En del länder gör länge också väldigt lite för att försöka verkställa detta förbud. Än idag är ett par promille av världens befolkning utsatta för ett förtryck och ofrihet som i någon mån liknar slaveri.[4] Men det har under de senaste två hundra åren skett en radikal transformation i hur världssamfundet ser på slaveri. Det är inte längre accepterat att hålla människor i ofrihet. Att det fortfarande sker på sina håll, är förstås fruktansvärt men beror på fattigdom, kriminalitet och korruption.[5] Jämför det med hur det såg ut för något sekel eller två sedan. Då var slaveri inte bara accepterat av världens stater – det var också en institution som staterna aktivt understödde genom att exempelvis hjälpa till att jaga förrymda slavar eller militärt krossa slavuppror.

Så hur har världens länder kunnat ställa om så oerhört radikalt i den här frågan? Det finns många missuppfattningar i den här frågan. En vanlig missuppfattning är exempelvis att slaveriet höll på att dö ut av sig själv. En ny tid randades, tänker somliga: kapitalismen höll på att växa fram, och då fanns inte plats eller behov för en antik institution som slaveri. Verkligheten var dock en helt annan. Slaveriet växte tvärtom i betydelse under hela den tid det var lagligt. Den första större nation att förbjuda slavhandel – och sedermera även slaveri som helhet – var Storbritannien. År 1807 förbjöd den brittiska staten alla brittiska undersåtar att delta i slavhandel, och slaveriet förbjuds sedan i sin helhet 1833.[6] De här förbuden kom inte alls vid en tid då slaveriet hade börjat bli mindre konkurrenskraftigt och dö ut av ekonomiska skäl. Tvärtom; under hela 1700-talet så växte slavhandeln och de verksamheter som baserades på slavproduktion (plantager i brittiska kolonier, handeln med slavproducerade varor och så vidare) kraftigt i omfattning. Faktum är att de här verksamheterna upplevde en snabbare tillväxt, mätt i BNP-mått, än vad den brittiska ekonomin gjorde i genomsnitt under den här tiden – och det mitt under den så vitt omtalade ”industriella revolutionen” i Storbritannien.[7] I USA, som också var en stor slavnation, förbjöds slaveri först efter inbördeskriget 1861-1865. Även här hade slaveriet vuxit i omfattning och värde under hela 1800-talet. Det kan vi se tydligt om vi tittar på hur mycket kapital som investerades i slavar, hela vägen upp till inbördeskrigets utbrott  (se figur 1 nedan). Om något så verkar man investera i slavar i allt snabbare takt under tiden från 1840-talet och framåt. Det här hänger samman med att den antika institutionen allt mer kom att moderniseras under 1800-talet, så att många av de problem som slavägare upplevde med slaveri kunde åtgärdas. Tvärt emot vad många trodde då (och vad somliga tror än idag) visade det sig exempelvis fullt möjligt att få till en kraftigt växande produktivitet baserat på slavproduktion – mängden bomull som en enskild slav plockade under odlingssäsongen växte exempelvis enormt i den amerikanska Södern under 1800-talet. Produktivitetstillväxten här var mycket snabbare än produktivitetstillväxten generellt i den amerikanska ekonomin.[8] För slavägarna var det också ett problem om slavar dog i förtid – slavägarna hade ju ändå investerat en massa pengar i att köpa slaven. Den gryende försäkringsbranschen kunde här tillhandahålla en lösning: livförsäkringar för slavar (där alltså slavägaren fick ersättning om slaven dog i unga år).[9] Ett annat problem var att ägaren band upp så mycket kapital i att köpa slavarna. Här kunde bankväsendet tillhandahålla en annan lösning: använd slavarna som säkerhet för att ta lån.[10] Eller, varför inte hyra slavar av en annan slavägare, om man inte ville eller kunde investera kapital i att köpa en egen?[11] Här har vi kanske något av en föregångare till moderna bemanningsföretag. Det finns alltså inget som tyder på att slaveri var anakronistiskt. Tvärtom, alla moderna och växande branscher i USA:s gryende kapitalistiska ekonomi var fullt kompatibla med slaveri.

Figur 1. Kapital investerat i slavar i USA under 1800-talet (US dollar, fasta priser)

Se i full storlek

Att slaveri förbjöds handlar alltså inte alls om att det var en ekonomisk olönsam eller oattraktiv institution för slavägarna. Tvärtom, slavägare världen över har som regel alltid motsatt sig att slaveri förbjuds. Många gånger har de också varit villiga att satsa ganska mycket pengar på att försvara institutionens överlevnad – som genom att köpa sig politiskt stöd av parlamentariker. Att slaveri ändå kunde förbjudas handlar om två saker: motstånd från slavarna själva, och en bred folklig mobilisering gentemot slaveri – den så kallade abolitionistiska rörelsen.

Det finns en utbredd uppfattning om att ingen ifrågasatte slaveriet innan den abolitionistiska rörelsen växte fram under 1700-talets slut. Det är inte sant. Många slavar har allt igenom historien tydligt motsatt sig förslavning. Det finns mängder av exempel genom historien på slavar som gjort uppror. Ett av de tidigaste exemplen är upproret lett av slaven Spartacus i det antika Romarriket.[12] När slaveriet växer i omfattning i Amerika från 1600-talet och framåt så går det knappt ett år utan att slavar gör uppror någonstans. Det uppror som blir mest omvälvande var när slavarna på den franska ön Saint Domingue – dagens Haiti – gjorde uppror 1791 och lyckades kasta av sig både slavägare och kolonialregim. Att upproret blev framgångsrikt skulle innebära en ekonomisk och social revolution för slavarna på Saint Domingue. Men det skulle också sätta skräck i slavägare på andra håll i Amerika: om slavarna kunde lyckas göra uppror där, skulle de kunna lyckas även på Jamaica eller Kuba, i Brasilien eller rent av i USA:s sydstater?[13] Det här kom att underminera mångas tilltro till att slaveri skulle kunna upprätthållas – risken för en blodig revolution var helt enkelt för stor, och konsekvenserna för dramatiska för att det skulle vara värt det.

Den här processen skedde samtidigt parallellt – och till viss mån i symbios – med utvecklingen av en abolitionistisk rörelse i Europa och i USA. Det här var en rörelse inspirerad av upplysningsfilosofins humanistiska ideal, och tankar om alla människors lika värde. Fundamentalt för den här rörelsens historiska betydelse är att den underminerade inrotade värden och traditioner. Att jordägare och andra eliter i årtusenden hade sett slaveri som något självklart (i alla fall så länge det var någon ”annan” än den egna folkgruppen som förslavades) började nu ifrågasättas på bred front. I flera länder – som exempelvis i Frankrike eller Sverige – var det här något som främst en liten grupp radikala intellektuella ägnade sig åt. [14] I Storbritannien, däremot, kom det här att utveckla sig till en bred folkrörelse, med stöd av stora delar av befolkningen. Här lyckades man få allt från intellektuella till vanliga arbetare att stödja ett förbud mot slavhandel och slaveri. Rörelsen använde sig av en lång rad medel – allt ifrån politiska påtryckningar till konsumentbojkotter av slavproducerade varor – för att nå sina mål.[15]

Omställningen hade ekonomiska och sociala kostnader. I USA så kunde omställningen bort från slaveri enbart ske efter ett förödande inbördeskrig. I många andra länder, inte minst Storbritannien, så blev de forna slavägarna ekonomiskt kompenserade på en massiv skala för den förlust av ”kapital” som abolitionismen innebar.[16] De summor som den brittiska regeringen lånade för att betala de forna slavägarna blev en börda för generation efter generation av brittiska skattebetalare, och betalades av till fullo så sent som år 2015, enligt British Treasury. De forna slavarna, å andra sidan, fick aldrig någon kompensation för all exploatering och lidande som de hade blivit utsatta för. För en modern betraktare verkar det chockerande orättvist. Vid den här tiden såg många det dock som det pris som samhället behövde betala för att möjliggöra en omställning.

Det tog tid att uppnå förändring, just för att det fanns så starka ekonomiska intressen som höll emot, som inte ville se någon förändring. Förbudet mot slaveri skulle heller inte förändra slavarnas situation över en natt – rasistiska fördomar skulle länge förpesta situationen för de forna slavarna och för deras ättlingar.[17] Vi kan också se hur somliga aspekter av slaveri fortfarande får konsekvenser än idag, så att ättlingar till slavar exempelvis är fattigare och mer lågutbildade än den övriga befolkningen.[18]

Sett ur perspektivet av hur ingrott institutionen har varit allt genom mänsklighetens historia så var dock omställningen ganska snabb. Från att ha dominerat samhällen under tusentals år, så avskaffades institutionen efter enbart ett par decenniers politisk kamp. Den tid det tog från att abolitionistiska idéer började spridas i bredare kretsar, med start kanske omkring år 1770, till dess det första landet förbjöd slavhandeln (och senare slaveri i sin helhet) i början av 1900-talet, tog – när jag skriver detta – inte mycket längre tid än den tid som har passerat sedan IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) etablerades år 1988.

Tre huvudsakliga lärdomar:

• Starka Ekonomiska intressen motsatte sig att avskaffa slaveriet eftersom de ansåg det extremt lönsamt för dem att upprätthålla institutionen. Ekonomiska intressen kommer på samma sätt motsätta sig framtida omställningar som hotar deras lönsamhet.

• Slaveri skulle aldrig ha avskaffats om det inte var för att många drev en politisk kamp för att uppnå detta. Politisk kamp kan förändra världen till det bättre. Vi har en värld att vinna.

• Slaveri hade varit en ingrodd del av mänskliga samhällen i tusentals år, världen över, men när systemet började ifrågasättas på allvar av både förslavade och fria människor så kunde en omställning ske relativt snabbt.

Källor

[1] Keith Bradley and Paul Cartledge, The Cambridge World History of Slavery. Vol. 1, The Ancient Mediterranean World (Cambridge: Cambridge University Press, 2011).

[2] Peter Hunt, “Slaves in Greek Literary Culture,” in The Cambridge World History of Slavery: Volume 1: The Ancient Mediterranean World, ed. Keith Bradley and Paul Cartledge, vol. 1, The Cambridge World History of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2011), 22–47, https://doi.org/10.1017/CHOL9780521840668.004.

[3] David Eltis and Stanley L. Engerman, eds., The Cambridge World History of Slavery: Volume 3: AD 1420–AD 1804, vol. 3, The Cambridge World History of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2011), https://doi.org/10.1017/CHOL9780521840682.

[4] “Global Estimates of Modern Slavery: Forced Labour and Forced Marriage” (Geneva: ILO & Walk Free Foundation, 2017).

[5] Kevin. Bales, Disposable People : New Slavery in the Global Economy (Berkeley, Calif.: University of California Press, 2012).

[6] Seymour Drescher, Abolition : A History of Slavery and Antislavery (Cambridge ; Cambridge University Press, 2009), http://www.loc.gov/catdir/enhancements/fy1001/2009006849-b.html.

[7] Klas Rönnbäck, “On the Economic Importance of the Slave Plantation Complex to the British Economy during the Eighteenth Century: A Value-Added Approach,” Journal of Global History 13, no. 3 (November 2018): 309–27, https://doi.org/10.1017/S1740022818000177.

[8] Alan Olmstead and Paul Rhode, “Biological Innovation and Productivity Growth in the Antebellum Cotton Economy,” Journal of Economic History 68, no. 4 (2008): 1123–71.

[9] Sharon Ann Murphy, “Securing Human Property: Slavery, Life Insurance, and Industrialization in the Upper South,” Journal of the Early Republic 25, no. 4 (2005): 615–52.

[10] John J. Clegg, “Credit Market Discipline and Capitalist Slavery in Antebellum South Carolina,” Social Science History 42, no. 2 (2018): 343–76.

[11] Jonathan D. Martin, Divided Mastery: Slave Hiring in the American South (Harvard University Press, 2004).

[12] Keith Bradley, “Resisting Slavery at Rome,” in The Cambridge World History of Slavery: Volume 1: The Ancient Mediterranean World, ed. Keith Bradley and Paul Cartledge, vol. 1, The Cambridge World History of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2011), 362–84, https://doi.org/10.1017/CHOL9780521840668.019.

[13] David Patrick Geggus, The Impact of the Haitian Revolution in the Atlantic World (Columbia, S.C.: University of South Carolina, 2001).

[14] Se t.ex. Klas Rönnbäck, “Enlightenment, Scientific Exploration and Abolitionism: Anders Sparrman’s and Carl Bernhard Wadström’s Colonial Encounters in Senegal, 1787–1788 and the British Abolitionist Movement,” Slavery & Abolition 34, no. 3 (2013): 425–45.

[15] Adam Hochschild and Stefan Lindgren, Spräng Bojorna : Kampen Mot Slavhandeln (Stockholm: Ordfront, 2006); Drescher, Abolition.

[16] Nicholas Draper, The Price of Emancipation: Slave-Ownership, Compensation and British Society and the End of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2010); Catherine Hall et al., Legacies of British Slave-Ownership : Colonial Slavery and the Formation of Victorian Britain (Cambridge: Cambridge University Press, 2014).

[17] Eric Foner, Reconstruction: America’s Unfinished Revolution, 1863-1877, Updated edition (HarperCollins, 2014).

[18] Nathan Nunn, “The Long-Term Effects of Africa’s Slave Trades,” Quarterly Journal of Economics 123, no. 1 (2008): 139–76; Graziella Bertocchi and Arcangelo Dimico, “Slavery, Education, and Inequality,” European Economic Review 70 (August 1, 2014): 197–209, https://doi.org/10.1016/j.euroecorev.2014.04.007.

---

Cementen måste fram!

Bild: Cementa

Det svåraste i miljöarbetet är kanske inte att få acceptans för nya idéer, utan att få människor att släppa de gamla. I ett ekonomiskt system som har hela sin värdegrund i konsumtion och ekonomisk tillväxt är det svårt att acceptera tanken på att dra bort eller minska något. Även när vi tydligt ser att vår konsumtion leder till problem försöker vi lösa det utan att minska konsumtionen.

De senaste månaderna har det blivit allt tydligare hur klimatkrisen och artutrotningen skenar medan utsläppen och skogsskövlingen fortsätter, men systemet har vridit sig i plågor inför en annan potentiell kris: för lite cement.

Idag blev det klart att fossilekonomin och cementindustrin har företräde framför klimatkriser, artutrotning och andra miljökriser. Regeringen kör över Mark- och miljööverdomstolen samt lagrådet och driver igenom business as usual.

Inget får hota bygget av bostäder (90 procent av bostäderna byggs av betong), Förbifart Stockholm och andra infrastrukturprojekt. Jobben måste räddas. Beskedet kommer dagen efter att regeringen har pumpat in över 70 miljarder kronor i åtgärder som ska ”få fart på hjulen”.

Självklart är det ett problem i en ekonomi som är helt beroende av cement att cementen plötsligt tar slut. Men kanske vi även borde prata åtminstone lite om användningen?

Att ekonomisk tillväxt är överordnad klimatpolitiken sägs också uttryckligen av riksdagen. Med anledning av en motion från Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna har riksdagen tillkännagivit att klimatpolitiken ska ”uppnå minskade utsläpp med bibehållen god ekonomisk tillväxt”.

Cementen måste fram, hjulen måste rulla.

Fossil reklam allt hetare fråga

Hur ironiskt är det att två av Vasaloppets stora sponsorer är Preem och Volvo? Bild: Vasaloppet.se

Det är i våra egna huvuden förändring äger rum. Hur du och jag tänker kring vad som är möjligt att göra. Normförskjutningar som banar väg för ny politik, och vice versa. Politiker som vågar stå upp för obekväma beslut som sedan får medborgarnas förtroende. Trängselskatt och flygskatt till exempel. 

Just nu pågår en sådan normförskjutning. Det handlar om reklamen. Den som omger oss dagligen på gator och torg, i tunnelbanan och inte minst i sociala medier. Det senaste året har mycket hänt som banar väg för förbud mot fossil reklam. I Amsterdam är det redan verklighet, där har nyligen genomförts ett förbud mot reklam för dieselbilar och lågprisflyg i tunnelbanan. Det är första steget i stadens målsättningen att förbjuda fossil reklam i det offentliga rummet. I Frankrike processas ett lagförslag på ett förbud mot reklam av fossil bränslen, det återfinns i Loi climat et résilience och lades fram av parlamentet i februari. 

I Sverige driver ett flertal politiska partier på för liknande förbud. I Göteborg vill den rödgrönrosa oppositionen se ett förbud mot fossil reklam på samtliga kommunala reklamskyltar i staden. MP i Stockholm stad vill undersöka ett förbud av fossil reklam på stadens reklamytor. Det finns också en  Socialdemokratisk motion med förslag om att införa och utreda hur ett förbud mot reklam, sponsorskap och andra samarbeten som driver fossilbränsleanvändning i Stockholm. Att DN under våren också tagit fram en policy för fossil reklam är en del i samma trend. ETC har gjort ett tydligt ställningstagande mot fossil reklam redan tidigare. 

 S-motionen kommer att behandlas i Stockholms kommunfullmäktige i mitten av oktober. Stockholm har nu möjligheten att liksom Amsterdam ta ett skarpt beslut om förbud mot fossil reklam. Det borde av alla inblandade ses som en lågt hängande frukt. I en tid då tipping points inte längre är ett framtidsscenario, utan något som händer här och nu, måste ett minimum vara att reklam för sånt som förstärker klimatkrisen försvinner. Det är inte okej att behöva se vulgär reklam av fossildrivna SUV:ar eller orimligt billiga weekendresor med flyg.

Under hösten kraftsamlar vi tillsammans med andra miljö- och konsumentorganisationer i Europa för att förbud mot fossil reklam på EU-nivå. Men redan nu kan kommuner och regioner gå före. Nu slipas på valmanifest och utfästelser inför 2022. Låt oss där få läsa löften om stopp för fossil reklam i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och hela Sverige.

---

Pliocen revisited

Se i full storlek

Bild: NOAA

Ovanpå alla bränder och översvämningar, varningar om en avmattad Golfström och IPCC:s senaste rapport kom så (den inte oväntade) nyheten om att månaden juli var den varmaste som någonsin uppmätts. NOAA pekar dessutom ut en hel rad oroande anomalier under sommaren 2021.

Vi lever i en värld som blir allt varmare. Den genomsnittliga temperaturen på jorden var cirka 13,7 grader Celsius under andra halvan av 1800-talet, vilket är utgångspunkten när FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC mäter temperaturförändring. Idag är den närmare 15 grader. Det är, möjligen med två avskräckande undantag, den högsta globala temperaturen på över två miljoner år.

Enligt IPCC är vi på väg mot två eller tre graders uppvärmning under detta århundrade, möjligen ännu mer. Mänskligheten och jordens nuvarande ekosystem har aldrig varit i närheten av detta tidigare. Med hissnande hastighet håller vi på att skapa en ny atmosfär – och en ny planet. Forskare kallar denna nya tidsålder antropocen, den människoskapade tidsåldern.

Vad som väntar oss är oklart. Det finns inga säkra referenser och inget facit, bara forskarnas modeller. Vi är i okända vatten och det enda vi vet är att våra samhällen och livet på jorden inte är anpassade för de förändringar som vi har framför oss.

Under två värmeperioder, eem (130 000 år sedan) och holstein (350 000 år sedan) var temperaturen ungefär som idag. Havsnivån var då mellan fyra och sex meter högre. Det växte ekskogar upp till Skellefteå, Nordkap var klätt av skog, Skandinavien och nordöstra Ryssland var en ö och där London nu ligger betade flodhästar och utdöda skogselefanter (palaeoloxodon antiquus).

Innan dess måste vi gå tillbaka till pliocen, för 2,6 till 5,3 miljoner år sedan, för att hitta lika höga eller högre temperaturer (bild). Detta är också den tidsperiod som forskare anser mest liknar det klimat som jorden kommer att ha år 2050 om inget – eller otillräckligt – görs.

Se i full storlek

Jordens temperatur sedan 60 miljoner år och scenarier för 2050–2100 enligt IPCC. Observera att tidslinjens skala är bruten. Källa: Burke et al, Pliocene and Eocene provide best analogs for near-future climates. PNAS vol 115, no 52, 2018. Grafik: NWI

Jorden höll då på att kylas ned efter en mycket varm period. Temperaturen var två till tre grader högre och atmosfärens halt av koldioxid var cirka 400 miljondelar. Vi riskerar alltså att omintetgöra flera miljoner år av nedkylning.

Det kan sätta skräck i vem som helst. Men dessutom går den uppvärmning som sker nu oerhört mycket snabbare än någon tidigare förändring. Tidigare uppvärmningar eller avkylningar har tagit tusentals eller miljontals år, medan den höjning av temperaturen som nu sker går på ett par århundraden. Den snabba förändringen skapar stora svårigheter för många arter att anpassa sig.

Vetenskapen känner till fem historiska massutrotningar då en mycket stor del av livet på planeten dog ut. Det finns flera möjliga anledningar till dessa händelser, från klimatförändring och geologiska förändringar till meteornedslag. Forskare anser att planeten nu är inne i den sjätte massutrotningen som orsakas av mänsklig aktivitet i olika former. Mer än 70 procent av jordens yta har påverkats eller förändrats av människan och den biologiska massan av jordens vilda djur är nu mindre än 20 procent av vad den var under pleistocen, perioden mellan pliocen och den senaste istiden.

Temperaturökningen som nu pågår bidrar starkt till utrotningen. Högre temperaturer gör att många arter inte kan leva på platser där de tidigare har funnits. En del av dem följer klimatförändringen och flyttar mot polerna eller högre upp i landskapet. Därför flyttas trädgränsen längre norrut och högre upp i landskapet och därför förändras både flora och fauna på varje given plats.

Andra kan inte flytta eftersom de är stationära, exempelvis koraller, eller att de redan lever i de kallaste områdena, exemplvis fjällräv och isbjörn, de har ingenstans att ta vägen i en varmare värld. Deras enda möjlighet är att arten anpassas till ett varmare klimat, vilket i allmänhet tar lång tid.

Tusentals populationer av hotade ryggradsdjur har gått förlorade under det senaste århundradet, vilket tyder på att den sjätte massutrotningen orsakas och påskyndas av människor. Dessutom är arter länkar i ekosystem, och när en försvinner kommer de arter som den interagerar med troligtvis också att gå under.

Det internationella organet för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald, IUCN, uppskattar att en femtedel av jordens arter hotas av utrotning de kommande decennierna.

De utsläpp av växthusgaser som har skett hittills kommer att förändra jordens klimat och ekosystem för alltid, vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi hade under större delen av 1900-talet. Men vi kan begränsa förändringen och minska risken för mycket allvarliga och potentiellt katastrofala konsekvenser. Med en kraftig och snabb minskning av utsläppen de närmaste åren är det enligt IPCC möjligt att temperaturökningen kan stanna vid 1,5 grader.

Målet som anges i det så kallade Parisavtalet är att begränsa temperaturökningen till 1,5 eller högst 2 grader. Det är långt ifrån en ofarlig förändring, men oändligt mycket bättre än den ökning med över tre eller fyra grader som inträffar vid politics-as-usual.

Är det någon som inte tycker att vi har ett planetärt nödläge?

Gunnar Lind

---