Den sämsta klimatpolitik Sverige haft

Foto: NOAA

Förra veckan presenterade Klimatpolitiska rådet sin granskning av regeringens klimatpolitiska plan för mandatperioden. Det är en läsning som borde få alla i regeringsunderlaget att skämmas, i synnerhet Liberalerna som har förhandlat till sig posten som miljö- och klimatminister och historiskt har drivit en klimatpolitik med vissa ambitioner.

Det verkar tyvärr vara slut med det. Frågan är varför Liberalerna ens innehar ministerposten om de ändå bara gör som Jimmie Åkesson och hans följe av klimatförnekare och bakåtsträvare säger?

Statsminister Ulf Kristersson har kallat Romina Pourmokhtari (L) ”den bästa klimatminister Sverige haft”. Om han verkligen tycker det, så lär det bero på att hon håller god min medan regeringen raserar en av världens få och, trots allt, mest pådrivande krafter inom klimatområdet.

Under tidigare regeringar har den svenska klimatpolitiken haft stora brister, framför allt har den inte legat i linje med Parisavtalets mål om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5°C eller högst 2°C. Men den har trots allt haft ambitioner åt det hållet och tillhört de globalt mest ansvarsfulla tillsammans med exempelvis Tyskland, Storbritannien och en handfull andra länder. Tillsammans med dessa länder har Sverige också varit en starkt pådrivande kraft internationellt.

Med regeringens politik ställs detta på ända. Klimatpolitiska rådet konstaterar att politiken inte längre leder till att Sveriges och EU:s klimatmål uppnås och att regeringens plan inte är en plan eftersom den saknar åtgärder. Tvärtom satsar regeringen, enligt rådet, mer på reformer som ökar utsläppen än som minskar dem. Med regeringens strategi skjuts ansvaret att minska utsläppen över till nästa mandatperiod.

På rekordkort tid har regeringen och SD vänt Sveriges klimatpolitik från att vara hoppingivande till hopplös, från att globalt vara en del av Iösningen till att vara en del av problemet. I en så snabb process är det lätt att tappa perspektivet och därför vill vi komplettera Klimatpolitiska rådets rapport genom att påminna om en del av de beslut som regeringen har genomfört eller är på väg att genomföra:

• Klimat- och miljödepartementet har lagts ned och sakfrågorna lagts under Näringsdepartementet.

• Klimatmålet till 2030 ska överges och ersättas med ett annat. 

• Stopp för byggandet av höghastighetsjärnväg Malmö–Hässleholm och Göteborg–Borås.

• Bonusen för elbilar avskaffades och försäljningen har rasat vilket försenar omställningen till en fossilfri transportsektor.

• Reduktionsplikten har sänkts utan att andra utsläppsdämpande styrmedel har införts och utsläppen av fossil koldioxid ökar.

• Skatter på bensin, diesel och jordbruksdiesel har sänkts.

• Sänkt miljö- och klimatbudget från 21 till 19 miljarder kronor och avisering om ytterligare sänkningar kommande år.

• Miljömålsberedningens förslag om mål för konsumtionsbaserade utsläpp har lagts i malpåse.

• Sänkt bistånd vilket leder till långsammare omställning i andra länder.

• Kraftigt minskade stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med hållbar konsumtion.

• Nej till statligt stöd för nätanslutning av havsbaserad vindkraft, vilket bromsar utbyggnaden.

• Nedskärningar i järnvägsunderhållet.

• Höjd skatt på reparationer.

• Stopp för förslag om obligatorisk energieffektivisering, så kallade vita certifikat.

• Avslag på ansökan för vindkraftparken Stora Middelgrund.

• Metodiskt arbete för att stärka flygets konkurrenskraft, vilket ökar flygandet.

• Utfasning av stadsmiljöavtalen, vilket leder till ökade utsläpp från transporter.

• Beslut har fattats om en återgång till det gamla reseavdragssystemet och höjd milersättning för bensin- och dieselbilar, vilket gynnar fossil bilkörning framför kollektivt resande.

• Avveckling av stödet för innovativa och hållbara samhällsbyggnadsprojekt i Norrbottens och Västerbottens län.

• Stopp för förslag om statligt stöd till vindkraftkommuner.

• Slopandet av skatt på plastpåsar.

Listan kan göras längre, men poängen är att Klimatpolitiska rådets kritik inte är tagen ur luften, tvärtom. Miljöorganisationer och tankesmedjor varnade redan före valet 2022 för konsekvenserna av en blåbrun regering och har sedan dess protesterat varje gång regeringen har genomfört försämringar. Kritiken kommer inte som någon överraskning. För att anknyta till Ulf Kristerssons talepunkt om klimatministern menar vi att den klimatpolitik som hon och den nuvarande regeringen driver är den sämsta klimatpolitik Sverige haft. 

Mycket tyder dessvärre på att mandatperioden ur miljö- och klimatpolitisk synpunkt är körd. Styrda av Sverigedemokraterna verkar regeringen sträva efter att rasera en klimatpolitik som ledde åt rätt håll, ingav hopp och drev på internationellt för en nödvändig omställning. 

Lyckligtvis är det inte regeringen som ensam styr utvecklingen. Förvisso är en ansvarstagande politik viktig, men klimatomställningen sker inte på Rosenbad utan på tiotusentals arbetsplatser och hem runt om i Sverige. Det är viktigt att den utvecklingen inte stannar av i väntan på en annan regering som tar ansvar. 

Tillsammans kan andra politiska krafter, näringsliv, myndigheter, kommuner, regioner, civilsamhället och privatpersoner hålla farten uppe och driva på omställningen. Vi uppmanar dem att fortsätta sätta ambitiösa mål i den egna omställningen, göra sina röster hörda för att visa att det finns en stark opinion som stödjer en kraftfull klimatpolitik och kräva att regeringen agerar enligt Klimatpolitiska rådets rekommendationer. 

---

Även publicerad i Aktuell Hållbarhet

Sågningen som borde få liberaler att tänka om

Klimatpolitiska rådets presentation 21 mars 2024.

Den 21 mars kom Klimatpolitiska rådets granskning av regeringens plan för klimatpolitiken, rapport 2024. Den är en svidande kritik och enligt Dagens Nyheter en ”sågning av ett helt nytt slag”.

Rådet konstaterar exempelvis att regeringen lägger mer pengar i budgeten på det som motverkar klimatmålen jämfört med det som bidrar till att nå dem, förklaringen ligger framför allt i sänkta skatter på bensin och diesel. Rådet konstaterar också att regeringens politik inte leder till att Sveriges åtagande för att nå EU-målet till 2030 nås, till skillnad från den förra regeringens. Detta trots att regeringen gång på gång har sagt att det är EU:s klimatmål som ska styra, i stället för det nationella etappmålet till 2030.

Regeringen har haft hög svansföring om att dess handlingsplan leder till det långsiktiga klimatmålet till 2045. Men rådet visar att det saknas åtgärder i planen för att göra detta möjligt, och att regeringen genom detta påstående ger en missvisande bild och brister i saklighet.

Se i full storlek

Ett talande exempel är att klimathandlingplanen endast innehåller tio nya planerade insatser, i övrigt består den i stort sett bara sådant som tidigare regeringar har infört.  

Begreppet kostnadseffektiv förekommer ungefär hundra gånger i handlingsplanen, men det finns inget underlag som visar att regeringens klimatpolitik är kostnadseffektiv. Och oavsett vilket, att ha en politik som driver på klimatkrisen genom ökade utsläpp blir i slutändan både kostsamt och smärtsamt.

Under själva rapportsläppet gjorde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari en rekordsnabb visit. Hon valde att tacka kort för rapporten och säga att det är bra att rådet får ge sin bild. Sen smet hon i väg fortare än kvickt, och inte undra på det. Vad mer skulle hon kunna säga?

I salen rådde en nästan uppsluppen stämning och flera av oss funderade över hur det kunde komma sig att så många var glada. Det är ju dystra nyheter att regeringen missköter klimatfrågan och förlitar sig på att ny kärnkraft i en avlägsen framtid ska lösa biffen.

Men detta vet vi ju redan. Den frustrationen är vi många som bär. Just därför är det så befriande att höra Klimatpolitiska rådet konstatera att regeringens klimatpolitik får underkänt. Och att det inte går att förlita sig på att EU ska göra jobbet; för det är medlemsländerna som nu behöver leverera klimatpolitik som gör att EU når sina klimatmål. Det är också avgörande för att hålla ångan uppe i det globala klimatsamarbetet.

Med regeringens strategi skjuts ansvaret att minska utsläppen över till nästa mandatperiod. Till dess kan vi inte vänta. Någonstans inom Liberalerna måste det också gro ett missnöje över att deras parti, som tidigare haft en någorlunda ambitiös miljöpolitik, nu misslyckas totalt. Nu när rådet talat klarspråk kan det inte råda något tvivel om den saken, inte ens hos hängivna liberaler.

Eller som Lorentz Tovatt från Klimatgranskaren formulerar det: Kejsaren tror sig ha kläderna på, men alla andra ser tydligt att hen (regeringen) är naken.

Rådet talar klarspråk

Klimatpolitiska rådets ordförande Cecilia Hermansson vid presentationen av rådets årliga granskning.

Nu har Klimatpolitiska rådet publicerat sin rapport för 2023. Budskapet är tydligt; utsläppen ökar och det sker på grund av regeringens politiska beslut, vilket inte har hänt på tjugo år. Det är ett trendbrott. Sverige har förlorat styrfarten. 

Ingen är väl egentligen förvånad, detta är ju något som utspelat sig för öppen ridå; sänkta bränsleskatter, villkorslösa ersättningar för elräkningar, slopat stöd för elbilar och stopp för reformeringen av reseavdraget, bara för att nämna några. 

Vad är då miljöministerns respons? Romina Pourmokhtari berör inte ens rådets övergripande kritik – de ökande utsläppen och den ändrade kursen – förrän hon får en rak fråga. Då hänvisar hon (återigen) till att lösningarna kommer att presenteras i den klimatpolitiska handlingsplanen senare i år. Annars är det bara snabbare tillståndsprocesser och ökad elproduktion till konkurrenskraftiga priser för hela slanten. 

Bara för en dryg vecka sedan publicerades den senaste IPCC-rapporten som är tydlig med att läget är mer riskabelt nu jämfört med bara den förra IPCC-rapporten: “Klimatrisker och andra risker kommer att interagera i allt högre grad och leda till sammansatta risker och kaskadrisker som är mer komplexa och svårare att hantera” (inofficiell översättning av SMHI) 

Regeringen anser sig ändå ha tid och råd att öka utsläppen. Hur påverkas vi som medborgare när staten själv tar sig denna rätt? Vem vill låta bilen stå när staten trycker på gasen? 

Det blir tydligt var regeringens värderingar ligger och det blir statligt sanktionerat att tänka likadant och göra detsamma. Du behöver inte minska din elkonsumtion när priserna rusar, du får ju ersättning längre fram (och ingen behöver veta att du har fått den). 

Behovet av att minska konsumtionen är en blind fläck för regeringen. Det lär knappast bli något som den kommer ta sig an helhjärtat i framtiden heller. Men kanske kan rådets rekommendation nummer sex ändå leda till någon typ av eftertanke, att samhället behöver bli mindre känsligt för framtida resursprischocker genom att bland annat effektivisera energi-, material- och produktanvändningen. 

Det återstår för oss alla som vill se en politik som håller sig inom planetens gränser att fortsätta argumentera och driva konkreta, förslag som kan minska utsläppen i den takt som krävs. Och inleda samtal om vilka värderingar som bör vara vägledande i vårt samhälle, kring middagsbord såväl som i den offentliga debatten. För värderingar är helt centrala för att få till förändring. Det konstaterar Bi Puranen, från World Values Survey, vid lanseringen av Klimatpolitiska rådets rapport, och det kommer vi ta fasta på.

Koll på budgeten

På tisdag den 8 november kommer den blåbruna regeringens första budget. I rapporten Så vill de blåbruna partierna ändra klimat- och miljöpolitiken gick vi igenom partiernas budgetmotioner från förra hösten för att se vilka frågor de driver. I den här korta uppföljningen ger vi några tips om saker som det kan vara värt att hålla ögonen på när budgeten kommer. En del har redan presenterats av regeringen, men det kommer säkert att finnas mer.

1. Vad händer inom utgiftsområde 20, Allmän miljö- och naturvård? Här finns de flesta anslagen som syftar till att minska klimatutsläpp och förlust av biologisk mångfald. Vilka anslag kommer att ändras och hur?

2. Även om de flesta anslagen finns inom UO20, finns det fler anslagsområden som är relevanta. Bistånd, samhällsbyggnad, energi, kommunikationer och areella näringar är de viktigaste.

3. Utgifterna är bara det den ena sidan av myntet, skatterna är minst lika viktiga. Vilka skatteförändringar kan vi räkna med?

4. Politikens inriktning. Denna första budget säger inte allt. Det tar tid att få ihop en statsbudget och i viss mån har den nya regeringen varit hänvisad till att använda underlag som den förra regeringen tog fram. Många av regeringens förslag från Tidöavtalet måste också utredas. I varje utgiftsområde finns ett avsnitt som heter Politikens inriktning, där kan det gå att läsa ut vad som kommer att hända på sikt.

5. Miljöredovisningen. Enligt Klimatlagen måste regeringen i budgeten presentera en redovisning av hur den påverkar utsläppen av växthusgaser. Hittills har den legat som bilaga till UO20.