Nu har Klimatpolitiska rådet publicerat sin rapport för 2023. Budskapet är tydligt; utsläppen ökar och det sker på grund av regeringens politiska beslut, vilket inte har hänt på tjugo år. Det är ett trendbrott. Sverige har förlorat styrfarten. 

Ingen är väl egentligen förvånad, detta är ju något som utspelat sig för öppen ridå; sänkta bränsleskatter, villkorslösa ersättningar för elräkningar, slopat stöd för elbilar och stopp för reformeringen av reseavdraget, bara för att nämna några. 

Vad är då miljöministerns respons? Romina Pourmokhtari berör inte ens rådets övergripande kritik – de ökande utsläppen och den ändrade kursen – förrän hon får en rak fråga. Då hänvisar hon (återigen) till att lösningarna kommer att presenteras i den klimatpolitiska handlingsplanen senare i år. Annars är det bara snabbare tillståndsprocesser och ökad elproduktion till konkurrenskraftiga priser för hela slanten. 

Bara för en dryg vecka sedan publicerades den senaste IPCC-rapporten som är tydlig med att läget är mer riskabelt nu jämfört med bara den förra IPCC-rapporten: “Klimatrisker och andra risker kommer att interagera i allt högre grad och leda till sammansatta risker och kaskadrisker som är mer komplexa och svårare att hantera” (inofficiell översättning av SMHI) 

Regeringen anser sig ändå ha tid och råd att öka utsläppen. Hur påverkas vi som medborgare när staten själv tar sig denna rätt? Vem vill låta bilen stå när staten trycker på gasen? 

Det blir tydligt var regeringens värderingar ligger och det blir statligt sanktionerat att tänka likadant och göra detsamma. Du behöver inte minska din elkonsumtion när priserna rusar, du får ju ersättning längre fram (och ingen behöver veta att du har fått den). 

Behovet av att minska konsumtionen är en blind fläck för regeringen. Det lär knappast bli något som den kommer ta sig an helhjärtat i framtiden heller. Men kanske kan rådets rekommendation nummer sex ändå leda till någon typ av eftertanke, att samhället behöver bli mindre känsligt för framtida resursprischocker genom att bland annat effektivisera energi-, material- och produktanvändningen. 

Det återstår för oss alla som vill se en politik som håller sig inom planetens gränser att fortsätta argumentera och driva konkreta, förslag som kan minska utsläppen i den takt som krävs. Och inleda samtal om vilka värderingar som bör vara vägledande i vårt samhälle, kring middagsbord såväl som i den offentliga debatten. För värderingar är helt centrala för att få till förändring. Det konstaterar Bi Puranen, från World Values Survey, vid lanseringen av Klimatpolitiska rådets rapport, och det kommer vi ta fasta på.