Diskussionen om konsumtionens klimatpåverkan har fått nya dimensioner under pandemin. På några veckor slutade vi att flyga. Många av oss började jobba hemifrån och en del behövde inte längre ta bilen till jobbet. Samtidigt har resandet med kollektivtrafik minskat drastiskt av förklarliga skäl.

Men mycket tyder på att vi kommer gå tillbaka till vårt tidigare sätt att leva den dag risken för smitta minskar. Då blir de minskade utsläppen under pandemin bara ett hack i kurvan och ingen långsiktig trend. Klimatpolitiska rådet konstaterade nyligen att det finns ett “möjlighetsfönster för klimatomställningen” som vi behöver ta vara på.  

Frågan om konsumtionens klimatpåverkan aktualiserades också i förra veckan när Cambridge Sustainable Commission on Scaling Behaviour Change kom med sin rapport Changing our ways? Behaviour change and the climate crisis, där de lyfter fram skalan av den förändring vi står inför. Vi behöver minska utsläppen från vår konsumtion med 80-93 procent till 2050 i de rikare delarna av världen för att nå 1,5-gradersmålet.

Rapportens författare konstaterar att den rikaste procenten av världens befolkning behöver minska sina utsläpp med en faktor 30 till 2050, medan den fattigaste hälften kan öka sina utsläpp med faktor tre jämfört med idag. Det är en bra påminnelse om att vi som bor i ett välfärdsland har störst ansvar att minska våra utsläpp, från hela vår konsumtion. 

Därför är det desto viktigare att det pågående arbetet i Miljömålsberedningen om att föreslå en samlad strategi för minskad klimatpåverkan tar fasta på skalan och hastigheten av den omställning vi behöver göra. Och inte minst att beredningen tar till sig av rapportens konstaterande att minskad klimatpåverkan från vår konsumtion inte enbart kan läggas på individen. Det som framförallt behövs är politiska styrmedel och ett näringsliv som får rätt signaler. Produkter och tjänster som har oacceptabel klimatpåverkan ska inte ens behöva komma ut på marknaden. 

Anna Jonsson