Det svåraste i miljöarbetet är kanske inte att få acceptans för nya idéer, utan att få människor att släppa de gamla. I ett ekonomiskt system som har hela sin värdegrund i konsumtion och ekonomisk tillväxt är det svårt att acceptera tanken på att dra bort eller minska något. Även när vi tydligt ser att vår konsumtion leder till problem försöker vi lösa det utan att minska konsumtionen.

De senaste månaderna har det blivit allt tydligare hur klimatkrisen och artutrotningen skenar medan utsläppen och skogsskövlingen fortsätter, men systemet har vridit sig i plågor inför en annan potentiell kris: för lite cement.

Idag blev det klart att fossilekonomin och cementindustrin har företräde framför klimatkriser, artutrotning och andra miljökriser. Regeringen kör över Mark- och miljööverdomstolen samt lagrådet och driver igenom business as usual.

Inget får hota bygget av bostäder (90 procent av bostäderna byggs av betong), Förbifart Stockholm och andra infrastrukturprojekt. Jobben måste räddas. Beskedet kommer dagen efter att regeringen har pumpat in över 70 miljarder kronor i åtgärder som ska “få fart på hjulen”.

Självklart är det ett problem i en ekonomi som är helt beroende av cement att cementen plötsligt tar slut. Men kanske vi även borde prata åtminstone lite om användningen?

Att ekonomisk tillväxt är överordnad klimatpolitiken sägs också uttryckligen av riksdagen. Med anledning av en motion från Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna har riksdagen tillkännagivit att klimatpolitiken ska “uppnå minskade utsläpp med bibehållen god ekonomisk tillväxt”.

Cementen måste fram, hjulen måste rulla.